Nu vet mormor!

Igår promenerade jag och maken förbi min mormor och tog en fika med henne. Vi berättade nyheten för henne att vi skall bli föräldar i vår. Hon blev så otroligt glad. Hon är en av våra största supporters, till stor skillnad från mina biologiska föräldrar, syskon och andra släktingar som ännu inte kan acceptera och respektera mig som person, mitt liv eller min make. Det var så härligt att få berätta för henne. Hon kommer i vår att ha hunnit fylla 87 år när vårt barn föds. Hon bor själv, handlar och lagar sin mat själv och tar hand om sitt hem. En riktig "ironlady" om du frågar mig. Även om hon själv klagar lite på sin trötthet, som jag tolkar, som är ett uttryck för att hon har lite svårt att accepterar att hon har nått den aktningsvärda ålder hon är i med sin otroligt bibehållna vital hälsa. Det finns få personer som jag träffat som är både så fri och ung i sinnet.

Mormor ställde frågor om hur den blivande mamman mår, och skickade med sina allra bästa lyckönskningar. Hon berättade att för henne betyder barn ett av det bästa med livet. Hon vet som så många andra mer än väl att det handlar inte om vem som är förälder, utan vad denna förälder eller dessa föräldrar gör med sitt föräldrakskap, vilken kärlek och omsorg som visas, vilket stöd som finns. Av detta har vi båda, jag och mormor, pratat mycket om i över 15 år. Mycket med bakgrund av mina biologiska föräldrar synsätt och agerande, eller snarare brist på dessa båda.

Tack mormor för att du finns!