Hur långt har samhället kommit?

Idag när jag surfade runt på nätet bland olika forum kunde jag läsa om en gravid tjejs egna tankar om det blivande föräldraskapet som homosexuell. Hon var väldigt insiktfull och jag kunde känna igen mig i en del av det som hon skrev som blivande gaypappa. Jag kan tänka mig att många homosexuella tjejer och killar har tankar och åsikter om föräldraskapet oavsett om man själv är förälder eller inte. Eller kanske även om man inte vill ha barn. Min uppfattning är vi alla har tankar om oro och känner osäkerhet för hur det ska gå för ett barn till homosexuella föräldrar på dagis, i skolan eller ute i samhället. Hur långt har vi kommit egentligen? Är Sverige ett fullt ut tolerant och accepterande samhälle för oss homosexuella som väljer att skaffa barn?

Utan att veta så tror jag att det finns många homosexuella som oss som längtar efter barn och några har säkert som vi på ett eller annat sätt aktivt börjat med att försöka bli föräldrar, men att man har funderat en extra gång på om detta verkligen är en så bra idé. Även bland de som aldrig har varit intresserad av att försöka skaffa barn tror jag att dessa funderingar finns. Kanske påverkas vi själva av hur öppna vi är med vår läggning eller val av partner?

När jag väl kom på att det är bara killar som gäller för mig ville jag komma ut för hela världen på en å samma gång. Det spelade ingen roll hur nervös eller skraj som jag var, mina känslor och tankar om hur riktigt och viktigt detta var för mig styrde mig fullt ut. Det var också en så härlig känsla att få "komma ut" minns jag även om effekten blev minst sagt blandad bland familj och vänner. Mina vänner ÄR idag min familj. Att mina biologiska färäldrar och släktingar, dock inte mormor, tyvärr inte kunnat acceptera eller förstå mig har blivit en tydlig konsekvens, tyvärr för deras skull. Men det har inte fått styra mig så här långt i livet. Jag är en stark kille som tror på min egen förmåga, vår egen familj. Min lycka skapas inte av andra, det är vad jag känner och står för själv som påverkar mig. En sådan förälder tänker jag aldrig bli, som inte kan älska sitt barn kravlöst. Jag kommer även att göra allt för att försöka öka toleransen för oss som föräldrar bland alla som vi träffar.

Jag skall väl tillägga att jag inte kommer att berätta något för mina biologiska föräldrar om att vi nu är gravida. Men jag kommer nog att ringa dem efter förlossningen och meddela att "lilla pyret" äntligen har kommit till världen. Även om de kanske inte förtjänar det.