Det slog mig att vi är på väg att skapa en unik "nätverksfamilj". Vår familj kommer att bestå av tre föräldrar, en morbror, en mormor, en morfar, en farmor, en faster, tre farbröder, en moster, en gammelmormor, en bonus farmor, en bonus farmor och framförallt mer än ett dussintal stödpersoner och förebilder, som våra fantastiska vänner utgör. Ett eget nätverk, lustigt lite likt en klassisk storfamilj som var vanligt på mitten på 1850-talet i Sverige, skulle jag kunna säga.
Nätverk som bildas utanför den rådande normen har alltid fascinerat mig. Möjligheten att få skapa egna kontaktytor, egna stödgrupper med kärlek och support. Och detta, för oss, i ett samhälle där den heterosexuella synen fortfarande är störst. Viket säkert kommer att innebär ett speciellt ansvar för oss alla som skall ingå i nätverksfamiljen. Att vi alla kan stå upp för vårt val av familjebildning, vilket idag skall ses vara lika naturligt som den klassiska heterosexuella. I den klassiska hetrosexuella familjen är ju fortfarnade tvåsamheten norm, medans för oss kommer ju tresamheten att bli det. För oss tre föräldrar kommer nog utmaningen att vara störst. Vi är redo :-) !
De senste dagarna har jag fått många mejl från både homosexuella tjejer och killar, som på olika sätt lyckönskar oss. En del har kommit med olika tips, medans andra har ställt frågor då de funderar på att bilda familj. Jag inser att jag och min make inte är så vanliga med att vi väljer att skaffa barn med vår fantstiska tjejkompis. Också det att faderskapet i sig inte är ett speciellt utfortskat område, speciellt då om homosexuella pappor. De flesta homosexuella studier som genomförst sedan 90-talet har nästan uteslutande fokuserat på mammans roll, det lesbiska föräldraskapet vilket är viktigt i sig. Men vi då?
Jag slås också att de få studier som finns om homosexuella män som pappor är gjorda ur barnets synvinkel om "att ha en homosexuell pappa" och hur barnets relation är ställt till pappan. Intressant. Det är fortfarande vanligare att en "gay" pappa har skaffat barn i en tidigare "straight" relation, som han sedan brutit upp från och kommit ut som gay, för att sedan ha inlett en relation med en man. Det verkar endast vara ett fåtal av oss som valt att skaffa barn via privat insemination med en nära kvinnlig vän. När jag och maken tillsammans började prata om att skaffa barn för två år sedan insåg vi att vi båda hade haft tankar på att skaffa barn i ganska många år. För mig personligen började tankarna på att ha barn komma när jag var runt 30. Då levde jag dock i en relation där den andra partnern helt enkelt inte kunde tänka sig detta. Efter det så var jag singel ett tag och datade ett par killar där jag minns att några nämde att de nog skulle vilja ha barn i framtiden. Jag är övertygad om att tanken om att vilja ha barn alt. ej vilja ha barn är lika vanlig hos både hetrosexuella och homosexuella. Det som skiljer tanken från att bli ett beslut, eller rättare sagt för att kunna ta detta beslut är att det för oss homosexuella män en process som tar så mycket längre tid än för hetrosexuella. Med bakgrund av att det helt enklet är mer komplicerat för oss gaykillar att skaffa barn.
Jag tycker att det skall bli helt fantastisk att få bli pappa - att få vara med att mordenisera den traditionella papparollen på ett nytt sätt. På vårt sätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar