Två veckor senare - vi är i vecka 17

Äntligen, äntligen, I´m back! Två veckor har gått sedan jag skrev sist. Vad har hänt? Det har helt enkelt varit lite mycket på gång. Mitt arbete tar just nu otroligt mycket tid och ork, med flera olika projekt. Dels så har jag rest en del t/r Göteborg och så har vi varit lite oroliga.

För cirka 1½ vecka sedan, efter ett kraftigt migränanfall så fick vår tjejkompis en liten, liten blödning som efter att hon och maken kollade upp dagen efter på SÖS (själv satt jag på ett tåg till Gbg - inte alls kul) inte visade sig vara något speciellt. Nog iallefall för att göra oss alla lite nervösa. Ultraljudet visade att lilla pyret mår bra. Skönt. Puh! För en vecka sedan så fick vår tjejkompis ytterliggare ett kraftigt migränanfall. Det är inte alls kul. Hon har varit iväg och träffat en läkare och fått utskrivet ett medel som vi hoppas nu skall funka. Vi håller tummarna. Vi försöker att finnas tillhands och hjälpa till med det som vi kan.

Som jag skrev tidigare så var ju vår tjejkompis iväg och brunchade med den "andra" kvinnan som väntade barn med ett annat gaypar. Två veckor för tidigt fick de för en vecka sedan en liten kille. Super grattis!!!

Sedan så har vi i helgen renoverat klart vårt kök. I våras så tog vi in ett par duktiga killar som byggde om stora delar av vår lägenhet, bland annat så adderade vi till ett extra sovrum :-). Kvar blev en del av köket som vi skulle fixa själva. Tiden har gått och nu kände vi att det var dags. Skönt att ha allt klart nu.

Men nu till det viktigast av allt: lilla pyret. Vi närmar oss med stormsteg det stora ultraljudet som vi skall göra om två veckor. Jippie!!! Pyret växer iallefall med stormsteg just nu. Organen har utvecklats och vuxit, nu börjar pyret även att lägga på sig lite mera fett, för värme och skydd. Förhoppningsvis så bör vår tjejkompis illamående bli lite bättre (även om det går lite upp och ner med den saken fortfarande). Ser så fram emot det stora ultraljudet.

För mig börjar det bli mera verkligt nu att jag skall bli pappa. Tänka sig! Rent känslomässigt känns det som att jag bara vill att tiden skall hoppa fram ett par veckor. Nu har vi nog också berättat för det flesta som vi känner att vi skall ha barn.