Min homosexuella rätt till äktenskap & att skaffa barn

Ibland brukar jag tänka att jag vill göra mer av vikt här i livet. En större insats i en viktig fråga. Jag har funderat på att jag kanske borde bidraga med att göra en insats i gayrörelsen. Å andra sidan så gör jag nog dagligen en om än liten insats bara genom att öppet vara den jag är och leva det liv som jag önskar, både privat och i arbetslivet. Att jag har gift mig med min make och vi nu helt öppet, kärleksfullt och ärligt valt att skaffa barn, det är ju en sak. Nä, fast jag borde göra mer för män och kvinnor i vår situation. Blir att fundera lite mera på!

Att världen har förändrats en del under min egen livstid tycker jag är ganska tydligt. Förutom att ta upp det mest uppenbara så tror jag att människan i våran omgivning har börjat förstå att vara mindre fördomsfull och kunna acceptera männikor precis för dem de är. Visst att det finns en del "ruttna ägg" kvar här och där, men istället för att ödsla tid på dåliga exempel tror jag att vi alla mår bättre och tycker att livet är mer fantastiskt genom att istället fokusera på det goda exemplet i alla dess fall; det goda som uttrycks i ord och handling.

I dag har jag funderat lite extra på det här med vårt äktenskap och att vi nu skaffar barn. För inte så många år sedan var det helt omöjligt för två män att gifta sig, då denna institution traditionellt endast var för heterosexuella. Inom psykiatrin sade man först att det var bättre för en homosexuell man att gifta sig med en kvinna för att kunna "släppa" sina oacceptabla begär. När det inte riktigt funkade så gav man istället rådet att de skulle avstå äktenskapet helt, då de endast skulle såra sin fru och sitt/sina barn. Att mannen själv skulle bli sårad gavs inte lika stor vikt, för det var ju ändå han som hade ställt till det. Lyckligtvis har utvecklingen gått framåt. Idag är det inte lika självklart att äktenskapet skall bygga på ekonomisk trygghet eller reproduktion och endast innefatta en man och en kvinna i relation. Men även om vi homosexuella som är gifta idag, delar samma efternamn (det var jag som bytte till min släkts stora fasa), har gemensam ekonomi, sover i samma sovrum och delar alla stora beslut som vi gemensamt tar så tar vi inte varandra för givet på något sätt. För mig är nog vårt äktenskap mera en helt frivillig och önskvärd inramning av vår kärlek, ej på något sätt en boja som håller oss tillbaka oförmögna att flyga själva och tillsammans. Är det inte så det skall vara? Är vi då mera jämlika än våra vänner, de straighta par som vi umgås med. Nä, jag tror faktisk inte det. Det handlar om vilken relation som man väljer att ha med sin partner.

Jag har läst att homosexuella par som har barn i San Francisco-området i sina hushåll oftast har det precis på samma sätt som straighta par med barn. Båda har jobb och arbetar, den ena partnern tjänar mer pengar än den andra men att man delar lika på bestyren hemma och ansvaret för barnet/barnen. Det enda som jag tror att vi kanske kan vara lite olika på, som skiljer oss åt något är kanske det att flera homosexuella föräldrar har en mera öppen relation utåt sett från början, där reaktioner och handlingar inte kan skyllas på vilken könsroll man har utan att man är tydligare med vad man som individ, avsett kön, står för, vad man tycker eller hur man väljer att agerar i en viss fråga eller situation. Detta stämmer naturligtvis inte för alla, straight som gay, men det ligger nog något i det tror jag.

Nu blir det iallefall en låååååååångpromenad till min kära fördomsfria 86-åriga mormor på söder. Fick precis en liten bild på Tom, som nu blivit 1,5 vecka gammal, som vi hoppas kunna få träffa nästa helg. Hans föräldrar firar dessutom 1-årig bröllopsdag idag. Leve äktenskapet (så som vi vill leva det!).