Idag på väg hem efter jobbet så köpte jag Lennarts Nilssons fotobok "Ett barn blir till". Vilka bilder!! Så spännande att både läsa i och titta på bilderna. Längtar verkligen tills lilla pyret kommer ut. Rekommenderar boken varmt.

Kända gaypappor

Hur många kända gaypappor finns det idag? För en tid sedan så skrev jag om Ricky Martin som blivit pappa till två tvillingpojkar. Dock finns inget skrivet om han ska uppfostra pojkarna själv eller om han har en eventuell partner. Oavsett vad är det fantastiskt. Min gamla idol Ricky Martin. Metoden som jag förstår han har användt sig av är med hjälp av en surugatmamma.

Här i Sverige så tyvärr detta inte möjligt ännu. att göra som Ricky i Sverige. Det mest vanliga är nog ändå att två gaykillar helt enkelt planerar ett barn med ett lesbiskt par eller en ensamstående mamma, straight eller gay. Barnet växer sedan upp med delad vårdnad.

En kommentar som jag har fått, både från straighta och gay, är den om vi verkligen skulle vill "dela" ett barn med någon. Det vill vi! Vårt upplägg känns som det bästa, för oss. Och jag kommer att få se mitt eget barn växa upp med tre föräldrar som kan ge kärlek, trygghet och support. Många barn har i bästa fall en förälder som kan ge dem detta.

Ofrvilligt barnlösa gaykillar

En liten undran som jag har är hur många gaykillar i Sverige, som antingen är öppna med at de är homosexuella eller som ej ännu har kommit ut, som vill skaffa barn? Hur vanligt är detta? Jag har en tanke om att känslan av att vilja skaffa barn eller ej nog måste vara lika, oavsett om man som kille är straight eller gay. Varför skulle det vara någon skillnad?

Vi var på en jätte trevlig middag i lördags hemma hos två underbara killar tillsammans med ett annat gaypar. På frågan om att skaffa barn eller ej så svarade den ena killen, som är i 40-års åldern, att han nog kunnat tänka sig att skaffa barn om han träffat en kille som velat detta också. Men att han nu inte saknar detta på något sätt. Han sa det på ett så fint och kärleksfullt sätt. Så nä, jag tror verkligen inte att det är någon skillnad hur man tänker. Skillnaden ligger nog i vad man till slut väljer.

Fast då kommer ju den andra frågan: kan alla välja? Hur många ofrivilligt barnlösa gaykillar finns det i Sverige? Som inte lever i en relation, som känner någon trevlig tjej som de vill skaffa barn med eller som inte helt enkelt vet hur de skall gå till väga? Det skulle jag vilja veta. Jag tror att många fler gaykillar skulle bli fantastiska pappor, bättre än genomsnittet.

Två veckor senare - vi är i vecka 17

Äntligen, äntligen, I´m back! Två veckor har gått sedan jag skrev sist. Vad har hänt? Det har helt enkelt varit lite mycket på gång. Mitt arbete tar just nu otroligt mycket tid och ork, med flera olika projekt. Dels så har jag rest en del t/r Göteborg och så har vi varit lite oroliga.

För cirka 1½ vecka sedan, efter ett kraftigt migränanfall så fick vår tjejkompis en liten, liten blödning som efter att hon och maken kollade upp dagen efter på SÖS (själv satt jag på ett tåg till Gbg - inte alls kul) inte visade sig vara något speciellt. Nog iallefall för att göra oss alla lite nervösa. Ultraljudet visade att lilla pyret mår bra. Skönt. Puh! För en vecka sedan så fick vår tjejkompis ytterliggare ett kraftigt migränanfall. Det är inte alls kul. Hon har varit iväg och träffat en läkare och fått utskrivet ett medel som vi hoppas nu skall funka. Vi håller tummarna. Vi försöker att finnas tillhands och hjälpa till med det som vi kan.

Som jag skrev tidigare så var ju vår tjejkompis iväg och brunchade med den "andra" kvinnan som väntade barn med ett annat gaypar. Två veckor för tidigt fick de för en vecka sedan en liten kille. Super grattis!!!

Sedan så har vi i helgen renoverat klart vårt kök. I våras så tog vi in ett par duktiga killar som byggde om stora delar av vår lägenhet, bland annat så adderade vi till ett extra sovrum :-). Kvar blev en del av köket som vi skulle fixa själva. Tiden har gått och nu kände vi att det var dags. Skönt att ha allt klart nu.

Men nu till det viktigast av allt: lilla pyret. Vi närmar oss med stormsteg det stora ultraljudet som vi skall göra om två veckor. Jippie!!! Pyret växer iallefall med stormsteg just nu. Organen har utvecklats och vuxit, nu börjar pyret även att lägga på sig lite mera fett, för värme och skydd. Förhoppningsvis så bör vår tjejkompis illamående bli lite bättre (även om det går lite upp och ner med den saken fortfarande). Ser så fram emot det stora ultraljudet.

För mig börjar det bli mera verkligt nu att jag skall bli pappa. Tänka sig! Rent känslomässigt känns det som att jag bara vill att tiden skall hoppa fram ett par veckor. Nu har vi nog också berättat för det flesta som vi känner att vi skall ha barn.

Nu är vi i vecka 15

I går så hade vi en lång namndisskution. Än vet vi inte om det blir en liten tjej eller kille, så än så länge är arbetsnamnet fortsatt lilla "pyret". Vi kom iallefall upp med en rad fina flick- och pojknamn :-)

Lilla pyret kan nu suga på fingrarna. Huden har utvecklats men är fortfarande mycket tunn. Pyret börjar lagra kalcium för att utveckla skelettet. Vår tjejkompis har varit på apoteket och fått hjälp med att köpa bra kalciumtabletter som hon äter enligt råd. Pyret har i princip formats färdigt. Även ansiktet är klart nu och är tydligt, men öronen utvecklas fortfarande lite. Lilla pyret kan också hicka.

Jag surfar inte runt så mycket längre bland olika "gravidsajter" och nätforum. Jag fick rådet från min svärmor, som är barnmorska att inte läsa för mycket, det är annars lätt att man börjar läsa även om det som eventuellt skulle kunna gå fel och att man blir orolig i onödan. Nä, det vill jag inte. Vår tjejkompis mår mycket bättre nu, illamåendet har börjat att avta ganska mycket, vilket känns bra även för oss. När hon har mått riktigt illa så har det ibland känts svårt att veta vad vi skall göra för att kunna hjälpa. Vi har insett att det bästa som vi kan göra är att prata om allt, finns tillhands och hjälpa till med det som vi kan. Än återstå dock mer än halva tiden till förlossning och vi skall ta oss igenom en hel del tillsammans. Det är fantastiskt.

En blivande toppen pappa

Jag har fått ett GRATTIS!! mail från vår vän i Norge. Han skrev att han nästan började gråta av lycka när han fick redan på att vi skall bli föräldrar. Tyvärr så blev det ju inte att vi sågs i lördags så jag beslöt mig istället för att slänga iväg ett mail där jag berättade om oss. Han blev så glad för vår skull. Vi skall försöka ses nästa gång han är i stan och snacka vidare.

Han skrev att de fortsätter med sina försök och skall snart göra ett nytt igen. Jag förstår att det naturligtvis är det lite jobbigt att försöken ännu inte lyckats, med alla de känslor och tankar som omger detta. Detta går alla igenom som vill ha barn och försöker att bli gravida. Jag svarade att det kommer att gå bra för dem, helt plötsligt en dag så kommer även de att stå där med ett positivt resultat och ytterliggare ett par månader senare så... Jag tror att 2010 kommer att bli ett riktigt bra år för oss alla!!! :-) Vi håller tummarna!!! Jag är säker på att han kommer att bli en toppen pappa.

I går kom vår tjejkompis över på traditionsenlig söndagsmiddag. Hon berättade om att hon i lördags var iväg och brunchade med en den "andra" straighta höggravida mamman, som hon fått kontakt med via vår barnmorska på MamaMia Södermalm. De hade ett mycket trevligt möte. Vår tanke är nu att jag och maken även skall träffa killarna framöver på en fika. Vi skulle tycka att vore jätte intressant att höra om deras situation, beslut och funderingar. Då de har ca. 3 veckor kvar till förlossningen så får vi se vilken tid som kan bli möjligt för detta framöver.

Min homosexuella rätt till äktenskap & att skaffa barn

Ibland brukar jag tänka att jag vill göra mer av vikt här i livet. En större insats i en viktig fråga. Jag har funderat på att jag kanske borde bidraga med att göra en insats i gayrörelsen. Å andra sidan så gör jag nog dagligen en om än liten insats bara genom att öppet vara den jag är och leva det liv som jag önskar, både privat och i arbetslivet. Att jag har gift mig med min make och vi nu helt öppet, kärleksfullt och ärligt valt att skaffa barn, det är ju en sak. Nä, fast jag borde göra mer för män och kvinnor i vår situation. Blir att fundera lite mera på!

Att världen har förändrats en del under min egen livstid tycker jag är ganska tydligt. Förutom att ta upp det mest uppenbara så tror jag att människan i våran omgivning har börjat förstå att vara mindre fördomsfull och kunna acceptera männikor precis för dem de är. Visst att det finns en del "ruttna ägg" kvar här och där, men istället för att ödsla tid på dåliga exempel tror jag att vi alla mår bättre och tycker att livet är mer fantastiskt genom att istället fokusera på det goda exemplet i alla dess fall; det goda som uttrycks i ord och handling.

I dag har jag funderat lite extra på det här med vårt äktenskap och att vi nu skaffar barn. För inte så många år sedan var det helt omöjligt för två män att gifta sig, då denna institution traditionellt endast var för heterosexuella. Inom psykiatrin sade man först att det var bättre för en homosexuell man att gifta sig med en kvinna för att kunna "släppa" sina oacceptabla begär. När det inte riktigt funkade så gav man istället rådet att de skulle avstå äktenskapet helt, då de endast skulle såra sin fru och sitt/sina barn. Att mannen själv skulle bli sårad gavs inte lika stor vikt, för det var ju ändå han som hade ställt till det. Lyckligtvis har utvecklingen gått framåt. Idag är det inte lika självklart att äktenskapet skall bygga på ekonomisk trygghet eller reproduktion och endast innefatta en man och en kvinna i relation. Men även om vi homosexuella som är gifta idag, delar samma efternamn (det var jag som bytte till min släkts stora fasa), har gemensam ekonomi, sover i samma sovrum och delar alla stora beslut som vi gemensamt tar så tar vi inte varandra för givet på något sätt. För mig är nog vårt äktenskap mera en helt frivillig och önskvärd inramning av vår kärlek, ej på något sätt en boja som håller oss tillbaka oförmögna att flyga själva och tillsammans. Är det inte så det skall vara? Är vi då mera jämlika än våra vänner, de straighta par som vi umgås med. Nä, jag tror faktisk inte det. Det handlar om vilken relation som man väljer att ha med sin partner.

Jag har läst att homosexuella par som har barn i San Francisco-området i sina hushåll oftast har det precis på samma sätt som straighta par med barn. Båda har jobb och arbetar, den ena partnern tjänar mer pengar än den andra men att man delar lika på bestyren hemma och ansvaret för barnet/barnen. Det enda som jag tror att vi kanske kan vara lite olika på, som skiljer oss åt något är kanske det att flera homosexuella föräldrar har en mera öppen relation utåt sett från början, där reaktioner och handlingar inte kan skyllas på vilken könsroll man har utan att man är tydligare med vad man som individ, avsett kön, står för, vad man tycker eller hur man väljer att agerar i en viss fråga eller situation. Detta stämmer naturligtvis inte för alla, straight som gay, men det ligger nog något i det tror jag.

Nu blir det iallefall en låååååååångpromenad till min kära fördomsfria 86-åriga mormor på söder. Fick precis en liten bild på Tom, som nu blivit 1,5 vecka gammal, som vi hoppas kunna få träffa nästa helg. Hans föräldrar firar dessutom 1-årig bröllopsdag idag. Leve äktenskapet (så som vi vill leva det!).

En härlig cermoni

Namngivningscermonin var jättefin. Våra vänner tillsammans med Tasso firade deras lilla dotter och de namn som de har gett barnet. Deras dotter var klädd i en jättesöt rosarutig Burberryklänning. Tasso och föräldrarna höll varsitt jättefint och tal. Tasso namngav flickan och beskrev namnet. Deras dotter heter nu Hulda. Hulda är ett gammalt nordiskt kvinnonamn med betydelsen huld, som står för god och vänlig. Ett väldigt fint namn.

De spelade upp fin musik, alla vi sjöng en sång och de två faddrarna, pappans bor och svägerska sa ett par korta ord. Tasso beskrev kort faddrarnas ansvar för barnet. Cermonin skedde tillsammans med de allra närmaste, familj och vänner. Några inbjudna uteblev pga sjukdom, men allt som allt var vi runt 40-45 personer. Efteråt bjöds det på lite lättare och supergod mat, tillsammans med rosa skumpa, därefter kaffe och tårta.

Som tips kan jag nämna "Den svenska högtidsboken", som är en superbra bok om alternativa, icke-religiösa högtider och ritualer. I den finns flera tips om hur man kan skapa sin egen privata, lite mera personliga och icke-religösa cermoni. Här är i allefall ett litet exempel på en hur en namngivningsfest kan gå till:

1. Välkomsttal: officianten/föräldrarna inleder med att hälsa alla välkomna och håller ett litet tal som beskriver själva cermonin.
2. Sång 1: välj ut en sång som alla kan sjunga alt. spela upp en utvald låt.
3. Barnets namn: officianten/föräldrarna berättar vilka namn de har valt åt barnet, varför de har valt dem och vad de betyder.
4. Dikt/text: välj ut och läs upp något som du/ni tycker beskriver längtan att ha fått ert barn, något som ni önsker ert barn eller något annat som du/ni tycker passar in dagen till ära.
5. Fadder/faddrar: föräldrarna berättar vem/vilka de har valt som fadder/faddrar och vad de förväntar sig av dem. Faddrarna håller i barnet och berättar något om hur de på bästa sätt kan stödja/finnas till hands när barnet växer upp och tänder ett ljus.
6. Tal: officianten/föräldrarna fortsätter med ett tal till barnet om lycka och välgång i livet.
7. Sång 2: välj ut en sång som alla kan sjunga alt. spela upp en utvald låt.
8. Ceremonin avslutas och festen med fika alt. mat kan börja.

Namngivningscermoni

I dag skall vi gå på namngivningscermoni. Två av våra bästa vänner skall namnge sin lilla dotter som nu har blivit fyra månader. Samma vigselförättare, Tasso Stafilides (http://www.tasso.nu/) som vigde oss kommer att utföra och hålla i själva cermonin. Det skall bli jättekul. Cermonin kommer att hållas i närheten av där de bor i vasastan.

Med på namngivningscermonin kommer flera av våra gemensamma vänner att vara, några som vi inte träffat på ett tag och som vi inte hunnit berätta för, men som vi idag skall berätta för. Spännande!

Vår vän i Norge kommer tyvärr inte :-(. Han har kört bil hit i natt och påvägen lyckats bli magsjuk och ligger nu och vilar hemma hos en släkting. Tråkigt! Hade mer än gärna velat få träffa och berätta för honom nu när vi skulle fått ses.

I går kväll var vi över hos två kompisar på söder som hade annordnat en middagsbjudning med tillhörande kändiskock. Kocken heter Jens Linder, som tillsammans med värdparet gjort all mat. Mums så gott det var. Med på middagen var vår tjejkompis som är barndomsvän och bästa kompis med värdinnan. Under denna veckan så har äntligen illamåendet börjat avta och hon har haft en riktigt bra vecka, kanske börjar vi ser slutet av detta tillstånd? Det var iallefall en mycket trevlig kväll.

Vår tjejkompis har under den senaste veckan, sedan vi gjort vårt KUB-test, börjat att berätta för sina vänner, kollegor och släktingar om att vi skall ha barn. Reaktionerna har varit överväldigande positiva och bland några få även "positivt förvånade". Vilket man kan förstå. För en del som vet att hon lever som singel och ingenting har vetat om våra planer så kan nyheten om att vi skall få barn tillsammans naturligtvis komma som en liten överraskning.

Jag vet inte vad det är som gör att jag, trots mina funderingar tidigare om att vi säkert skulle möta på både lite lustiga frågor och kanske få ett par negativa kommentarer, nu känner mig ganska förvånad över all den varma och positiva feedback som vi har fått och får från alla som vi berättar för. Har samhället förändrats så mycket? Tydligen. Iallefall så är detta ett faktum som jag är så lycklig över.

Vår tjejkompis skall idag träffa "den andra mamman" för brunch. Detta är hon, som vår barnmorska tipsat hene om, som är i samma situation som vår tjejkompis. Att hon alltså väntar barn ihop med ett gaypar. De skall träffas på tu man hand och prata. Superspännade. Vi kommer säkert att få höra mer om det i morgon när vi skall ses på vår sedvanliga söndagsmiddag.

Dagens "klädtema" på namngivingscermonin som det står om i inbjudan är "PINK". Så genuskorrekt och sött! :-) Vår klädsel kommer alltså att få ett inslag av rosa. Så nu blir det till att plocka fram stryckbrädan och stryka två rosa skjortor. Bilden visar vår lilla dopgåva. Vi har kollat med våra vänner om vad som de önskat sig som gåva till deras lilla tjej och fått flera förslag, varav "Brioleksaker" var ett av dem. Så nu har vi slagit till rejält. Dock var det med vissa funderingar om att vi kanske tänkte för genusorienterat, som vi ändå slog till och köpte en i rött, och inte en i rosa! :-)

Sökes: kvinna eller par

Jag får en hel del mail från killar i en fast relation med sin pojkvän eller make som också längtar efter att kunna få bli en aktiva pappa eller pappor. Häromdagen så fick jag ett mycket trevligt mail från en kille som bor ute i landet och som beskrev att han och hans sambo har pratat mycket om att skaffa barn men att de nu hamnat i en situation där de helt enkelt inte vet hur de skall gå vidare. De vill försöka hitta en kvinna eller par som de kan tänka sig skaffa barn med och som jag förstod det kan ha delad vårdnad ihop med. Frågan är bara vart de kan hitta henne eller paret?

Efter det att vi gifte oss våren 2007 så började vi på allvar att diskutera det här med att skaffa barn eller inte. Samtidigt så pågick det en flitig debatt i massmedia som rörde möjligheten för oss homosexuella att få adoptera. Ganska snart med tiden så insåg vi att vi ville försöka träffa en kvinna som kunde tänka sig ett aktivt föräldraskap med delad vårdnad om barnet. Å här står vi nu lite mer än två år senare, gravida tillsammans med en helt underbar tjejkompis som vi känner mycket väl sedan tidigare. Att det har varit en process för oss alla tre som har fått växa fram har varit mycket viktigt ur flera perspektiv. En helt undebar lösning för oss då vi är säkra på att hon kommer att bli en fantastisk mamma och vi två fantastiska pappor.

Men åter till mailfrågan: hur hittar man en kvinna, straight eller homosexuell att skaffa barn med? Är det någon som vet eller som kan ge ett tips kommentera detta gärna eller mejla mig så skall jag försöka att vidarebefodra detta till killen som skrev till mig.

Vi är nu i vecka 14

Vi är nu i vecka 14 och lilla pyret skall enligt expertisen kunna både hicka och röra sig. Kroppsdelarna är nu så färdiga och tydliga att man i praktiken skall kunna se vad det är för kön. Även om vi inte kunde se något på vårt ultraljud i torsdags. Fast vill vi verkigen veta i förväg vad det blir för kön? Denna fråga återstår för oss tre att titta närmare på när vi närmar oss ultraljud som skall ske i vecka 18.

När vi träffade vår tjejkompis i går kväll så sa hon att illamåendet nu börjar avta lite grann och att hon börjar nu känna sig lite bättre och piggare. Jag känner att det är viktigt att vi är tydliga med att fråga henne hur hon känner det och att vi finns tillhands helt enkelt vad det än är. Att vi kommer varandra närmare helt enkelt. Men som så mycket annat här i livet handlar det om vad hon, min make och jag känner och att vi kan prata om det. Vilket vi oxå gör :-)

Ett litet beslut som jag har tagit är att jag under de resterande veckorna skall förbättra min egen fysik. Efter att ha tränat mycket och ofta under många år så har jag inte varit så aktiv hittills i år. Men nu skall det bli ändring på detta. S.A.T.S here I come again!

Veckans middag

En gång i veckan på söndagar så ses vi alla tre och äter en god middag ihop. Idag var middagen hos oss. Middagen bestod av en god pastarätt och vatten. Vi pratar och stämmer av lite olika saker varje vecka. Det kan vara allt ifrån hur vår tjejkompis har mått under veckan, hur dagsformen är, vad som väntar i veckan som kommer, något som vi har funderat eller tänkt på som vi vill ta upp osv. Idag kretsade våra samtal runt "vad som är viktigt med föräldrarollen" och "att berätta på jobbet". Då vi alla har både lite olika och lika syn på vad det innebär att skaffa barn och att bli förälder så är det skönt att ses och prata. Vi är alla också väldigt mån om att vara överens i alla större frågor som vi skall ta beslut om. Skulle vi inte vara överens så måste vi prata mera om det tills vi alla är överens. Vi går också igenom graviditeten för den aktuella och följande vecka med hjälp av boken "Graviditet, förlossning och den nya familjen", som vi fick av vår barnmorska. Boken har mer fokus på mamman är på oss som pappor. Men det är helt ok. Vi kör med högläsning och pratar om det som står skrivet. Det som slår mig att det finns så otroligt mycket som jag inte hade koll på när det gäller graviditeter och den förändring som mamman går igenom.

Det är iallefall underbart att leva i ett land som Sverige, att bo i en stad som Stockholm, att få vara öppet gay, gift med en underbar man och att vi har valt att skaffa barn med en nära fantastisk tjejkompis. Att få ha underbara vänner och kollegor som är våra fans och känna ett fantastisk stöd. Att få tillgång till barnmorskor, läkare och sjukhus som alla så här långt bara har visat oss respekt, förståelse och glädje för vårt sätt att skaffa barn.

Omslagspojke

Å vad härligt. Gick in på QX hemsida och såg att vår snygga vän blivit intervjuad av Magda och är dessutom omslagpojke på oktober numret av QX i oktober numret. Inte illa!!! :-) Han är fantastisk och JA han finns på riktigt. Heja heja Ola.

Här är en länk till tidningen: http://www.qx.se/uploads/f7/3052c530781f86d1c910f8629840ec.pdf

Enjoy! :-)

En bra pappa förebild

Vi har den stora turen att ha flera pappor bland våra vänner. Ett tio-tal av våra vänner har de senaste två åren fått sitt första eller andra barn. Det kommer med andra ord finnas många föräldrar runt omkring oss att fråga om råd när vi väl står där med lilla pyret. En person som jag idag vill framhålla lite extra är en kille i Göteborg. Han är en stor förebild för oss båda. Min make arbetade för flera år sedan på samma jobb som han och de blev med tiden goda vänner. Första sommaren när jag och min make var ihop och vi åkte på vår första semester ihop så var han och hans fantastiska flickvän med. Vi trivs mycket i deras sällskap och har kul ihop. I början på förra året så blev de föräldrar till en helt underbar liten flicka. Jag tycker att han är en supercool pappa.

Man brukar ju prata om att barn, flickor och pojkar behöver tydliga förebilder, både manliga och kvinnliga. Detta skriver jag helt under på. Men jag tror även att föräldrar behöver tydliga förbilder, både mamma- och pappaförebilder. Lättast är väl att i första hand se och gå till sina egna föräldrar. Hur tänkte de, hur gjorde de och vilka råd kan man få av dem osv. MEN vad gäller då för alla de som inte har sina föräldrar nära eller i livet då? Alla ser kanske inte heller sina egna föräldrar som några bra föräldraförebilder. Som jag tidigare skrivit så är mina vänner mycket viktiga i mitt liv. Därför så iakttar jag just nu och sedan en tid tillbaka lite extra hur våra manliga vänner är i sin papparoll. Vår vän i Göteborg är ett mycket bra pappaexempel.

Historisk familjebrunch

I dag bjöd vår tjejkompis in oss till en stor familjebrunch. I morse gick vi över till henne vid 10.30-tiden och hjälpte till med att duka och ställa i ordning allt. Sen vid 11-tiden anlände min svärmor, min svägerska och hennes man, vår tjejkompis föräldrar och bror med flickvän. En historisk brunch då detta var första gången som vi alla tio var tillsammans för första gången. Det var både mycket gott och trevligt. Det blev många livliga och trevliga samtal. Vi visade stolt upp våra ultraljudsbilder, berättade om veckan och meddelande alla att det nu är officiellt att berätta vidare till personer utanför vår innersta krets att vi tre skall få barn. Speciellt vår tjejkompis pappa är så glad och stolt att han nu äntligen kan få berätta för sina nära arbetskompisar att han skall få bli morfar.

Vi är alla tre verkligen så lyckliga och glada över alla de positiva rektioner som vi har fått och får från våra vänner och familj här i Stockholm och Göteborg. Tack!!!

Berättat på jobbet

Idag har jag berättat för några av mina kollegor på jobbet om att vi skall bli föräldrar om ett par månader. Vilket gensvar! De blev verkligen så super glada för vår skull. Fick även många nyfikna och positiva frågor tillbaka. En kollega sa: "Två pappor!!! Nä vad orättvist, det skulle jag också vilja ha!" Några kollegor blev så glada att de fick glädjetårar. En annan kollega gav mig en kram och sa att det här var det roligaste han hört på hela året. Det var så himla kul att få berätta. Jag berättade även att vi hade genomfört vårt lilla KUB-test och att allt ser bra ut samt om ultraljudsbilderna som nu sitter hemma på kylskåpet. Nu skall jag även tillägga att mina kollegor ställde till med en fantastisk lunch när vi skulle gifta oss för två år sedan. Så jag var väl inte direkt osäker på deras reaktion. Sedan så är jag ju en rätt så öppen person vilket gör att mina kollegor vet hur jag lever mitt liv osv. Men det är i allefall underbart att känna att man har ett så stort stöd från sina kollegor.

Wow!!!

I morse var det dags för vårt KUB test. Lite nervösa var vi allt alla tre. Maken och vår tjejkompis åkte iväg till SöS. Själv var jag på jobbet och försökte tänka på annat. Men det gick dessvärre inte att genomföra testet då lilla pyret låg uppochner. Vår tjejkompis fick prova på att att skaka på magen, promenera runt lite och dricka vatten för att kunna kissa, allt för att lilla pyret skulle vända sig. Men inget hjälpte utan istället fick vi en ny tid till eftermiddan. Då visade det sig att vi alla tre kunde vara med. Väl på plats så gick det nu mycket bättre. Nästan som att lilla pyret vill vänta och vara med på testet tills vi alla tre var samlade.

Själva testet innebar att barnmorskan med hjälp av ultraljud mätte bredden på en vätskespalt i barnets nacke. Tillsammans med det blodprov som vår tjejkompis lämnt förra veckan på MamaMia hade en biokemisk screening gjorts, där man mätt förekomsten av två hormon i hennes blod; PAPP-A och fritt ß-hCG. Nu en vecka senare utfördes en sk. nackuppklarning. Resultatet från de båda testen ställdes sedan samman direkt av barnmorskan och tillsammans med vår gravida tjejkompis ålder fick vi en samlad bedömning av hur stor risken skulle vara att vårt barn skulle ha en allvarlig sjukdom eller skada, något som med det samlade testet visar sig med en 90 %-ig säkerhet.

Hur gick det då? Jo, vi är sååååååååå super lyckliga. Vår resultat visade endast att det är 1:4700 chans/risk att vårt barn skulle ha en allvarlig sjukdom eller skada. Med andra ord ett superbra resultat. Barnmorskan meddelade oss att inga andra tester nu behöver göras och att vi inte har något att oroa oss för. Allt ser superbra ut.

Vi fick med oss sex stycken ultraljudsbilder på vårt barn, något som jag inte visste innan. Det var en helt otrolig upplevelse. Vi kan nu se huvudet, kroppen, två ben, två fötter, två armar och två händer. Ett helt litet, litet barn. Vårt barn. Det var först när vi alla tre kom hem till oss och pratade om hur allt gått och hur det kändes som jag verkligen fattade. O boy! Det är en omtumlande härlig känsla. Nu sitter några av bilderna på vårt kylskåp, de andra har vår tjejkompis.

Wow!

Upphittad vän

Efter lunch med min favoritkusin idag så damp det ned ett mail från vår vän i Norge. Allt verkar vara bra med honom. Han verkar ha mycket på jobbet plus lite planer på att skaffa sig ett hus. Skönt att få höra ifrån honom. Jag skrev att jag kommer att bjuda honom på lunch nästa gång han är i stan. Ville inte fråga nu om hur det går med deras barnplaner, tänkte att han berättar säkert själv när han vill och har något att berätta. Håller tummarna att allt går bra!