Startade dagen med frukost hos mormor, på vägen dit släppte jag av maken hos hans mamma då hon ville ha hjälp med ett par saker. Jag julpyntade hemma hos mormor, tog med henne ut på en långpromenad där vi pratade om livets goda och handlade på vägen tillbaka. Jag hämtade därefter upp honom på väg hem och efter lite shopping så satte jag mig ner i soffan ett tag. Efter att ha googlat runt lite på ett par amerikanska bloggar hittade jag med denna korta berättelse från en stolt pappa som jag gärna vill dela med mig av.
Här är hans berättelse som jag översatt till svenska:
"Det finns bara två saker jag alltid velat uppnå i livet, det ena är att gifta mig och det andra är att få bli pappa. Tänk dig nu att se män springa för livet, när jag berättat detta för dem. Att förkorta en mycket lång historia, så bestämde jag mig att försöka bli pappa först då chansen att försöka hitta en make visat sig mycket svårare. Jag började tro att jag skulle ha en bättre chans till att bli pappa. Så efter en period av intervjuer och navigering genom komplicerade rättsliga och emotionella processer som jag fick ett samtal dagen före Thanksgiving 2004, som berättade att det fanns en liten pojke som var två år gammal.
Så här börjar sagan: I ett inledande besök hos min son, fick jag träffa ett barn som var ljust, som log, skrek och stampade med fötterna. Det var inte det att han inte kunde tala, han ville inte prata. Han hade sitt eget språk, skapat i hans sinne för att få sina behov tillgodosedda på grund av dem inte var uppfyllda förut. Jag fick höra att han bara kunde säga 7 ord, allt på spanska. Jag gick till ett hörn i rummet under detta första besök och satt där med en bok och en uppstoppad björn och väntade. Långsamt, närmade han mig, petade på mig och sprang iväg fnissande. Så småningom satt han i mitt knä och tittade på mig en stund, med under mötet var också hans socialarbetare och hans fostermamma. Efter en stund lade han sin hand på mitt ansikte och sa "pappa". Detta var inte ett av de ord som han kände till och det var heller inte på spanska...
... det var så det började.
Adoptionen fastslogs i juli 2005, efter min pappaledighet, då jag lärt honom att tala och vi hanterat potträningen (jag skulle gladeligen avstå att aldrig behöva pottträna igen) där han skulle sitta på toaletten och sjunga och utöva sin ord när han trodde att jag inte fanns inom räckhåll. Jag satt utanför badrummet och grät när jag lyssnade till hans ord, hans fantasi och se denna utvecklas. Nu är han över tre år och talar hela tiden, ställer frågor om allt och vaknar varje morgon med ett "Jag älskar dig pappa" och lägger sig varje kväll med vad vi kallar en "evig" kram, eftersom han vet att jag kommer att vara hans pappa för alltid. Varje kväll väljer min son ut en bok att läsa, nyligen frågade han en bok om en mamma i den. Du är aldrig riktigt beredd att på att svara på vissa frågor och trots mitt allra bästa med att vara så förberedd så är det omöjligt att vara det i alla frågor.
Vi hittade en bok om en mamma och satte oss i hans säng för att läsa denna. Väl i sängen, frågade han mig om han skulle få en mamma (jag fick en klump i halsen och försökte hålla tillbaka tårarna). Jag började berätta att det finns familjer som har mammor, pappor i alla olika kombinationer, men det viktigast av allt är att en familj handlar om människor som älskar dig. Min son började räkna upp alla de människor som finns och betyder något i både hans och mitt liv .... Listan är ganska lång, men jag lät honom gå vidare. Han slutade med att säga "alla människor", "ja, alla människor sade jag,"älskar mig" sade han,"Min familj "sade han. Jag höll min son mot mitt bröst och han gav mig en "evig" kram, jag grät när jag hörde honom säga "jag älskar dig pappa".
Jag är säker på att detta inte är den sista gången som jag kommer att bli tillfrågad denna fråga, men aldrig hade jag trott jag skulle bli tillfrågad detta när han var tre år. Då jag känner min son vet jag att om han inte hade blivit nöjd med mitt svar så hade ha frågat mig vidare om ett bättre svar. Men i hans värld är hans familj alla de människor som älskar honom. Det finns mycket att lära från barn, dagligen lär jag mig och för det är jag tacksam."
Här är hans berättelse som jag översatt till svenska:
"Det finns bara två saker jag alltid velat uppnå i livet, det ena är att gifta mig och det andra är att få bli pappa. Tänk dig nu att se män springa för livet, när jag berättat detta för dem. Att förkorta en mycket lång historia, så bestämde jag mig att försöka bli pappa först då chansen att försöka hitta en make visat sig mycket svårare. Jag började tro att jag skulle ha en bättre chans till att bli pappa. Så efter en period av intervjuer och navigering genom komplicerade rättsliga och emotionella processer som jag fick ett samtal dagen före Thanksgiving 2004, som berättade att det fanns en liten pojke som var två år gammal.
Så här börjar sagan: I ett inledande besök hos min son, fick jag träffa ett barn som var ljust, som log, skrek och stampade med fötterna. Det var inte det att han inte kunde tala, han ville inte prata. Han hade sitt eget språk, skapat i hans sinne för att få sina behov tillgodosedda på grund av dem inte var uppfyllda förut. Jag fick höra att han bara kunde säga 7 ord, allt på spanska. Jag gick till ett hörn i rummet under detta första besök och satt där med en bok och en uppstoppad björn och väntade. Långsamt, närmade han mig, petade på mig och sprang iväg fnissande. Så småningom satt han i mitt knä och tittade på mig en stund, med under mötet var också hans socialarbetare och hans fostermamma. Efter en stund lade han sin hand på mitt ansikte och sa "pappa". Detta var inte ett av de ord som han kände till och det var heller inte på spanska...
... det var så det började.
Adoptionen fastslogs i juli 2005, efter min pappaledighet, då jag lärt honom att tala och vi hanterat potträningen (jag skulle gladeligen avstå att aldrig behöva pottträna igen) där han skulle sitta på toaletten och sjunga och utöva sin ord när han trodde att jag inte fanns inom räckhåll. Jag satt utanför badrummet och grät när jag lyssnade till hans ord, hans fantasi och se denna utvecklas. Nu är han över tre år och talar hela tiden, ställer frågor om allt och vaknar varje morgon med ett "Jag älskar dig pappa" och lägger sig varje kväll med vad vi kallar en "evig" kram, eftersom han vet att jag kommer att vara hans pappa för alltid. Varje kväll väljer min son ut en bok att läsa, nyligen frågade han en bok om en mamma i den. Du är aldrig riktigt beredd att på att svara på vissa frågor och trots mitt allra bästa med att vara så förberedd så är det omöjligt att vara det i alla frågor.
Vi hittade en bok om en mamma och satte oss i hans säng för att läsa denna. Väl i sängen, frågade han mig om han skulle få en mamma (jag fick en klump i halsen och försökte hålla tillbaka tårarna). Jag började berätta att det finns familjer som har mammor, pappor i alla olika kombinationer, men det viktigast av allt är att en familj handlar om människor som älskar dig. Min son började räkna upp alla de människor som finns och betyder något i både hans och mitt liv .... Listan är ganska lång, men jag lät honom gå vidare. Han slutade med att säga "alla människor", "ja, alla människor sade jag,"älskar mig" sade han,"Min familj "sade han. Jag höll min son mot mitt bröst och han gav mig en "evig" kram, jag grät när jag hörde honom säga "jag älskar dig pappa".
Jag är säker på att detta inte är den sista gången som jag kommer att bli tillfrågad denna fråga, men aldrig hade jag trott jag skulle bli tillfrågad detta när han var tre år. Då jag känner min son vet jag att om han inte hade blivit nöjd med mitt svar så hade ha frågat mig vidare om ett bättre svar. Men i hans värld är hans familj alla de människor som älskar honom. Det finns mycket att lära från barn, dagligen lär jag mig och för det är jag tacksam."
Länk: http://www.proudparenting.com/
Klart är ju att ingen förälder någonsin kommer att kunna vara förberedd på alla de frågor som kommer när barn växer upp. Men att när de väl kommer att svara så bra och ärligt som möjligt. Barn är smarta. De känner och anar bra mycket mera än vad vissa vuxna kanske tror.
Påminn mig om typ fem år om ovan, så hoppas jag att jag skall kunna svara att jag alltid försökt göra mitt bästa, för vårt barns bästa.
Klart är ju att ingen förälder någonsin kommer att kunna vara förberedd på alla de frågor som kommer när barn växer upp. Men att när de väl kommer att svara så bra och ärligt som möjligt. Barn är smarta. De känner och anar bra mycket mera än vad vissa vuxna kanske tror.
Påminn mig om typ fem år om ovan, så hoppas jag att jag skall kunna svara att jag alltid försökt göra mitt bästa, för vårt barns bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar