I morgon börjar årets stora julmånad (jag har inte kunnat hålla mig - har redan köpt lite grejer till lilla "pyret").
Men i morgon så är det även en annan dag. Den internationella Aidsdagen. En viktig dag som behövs för att påminna alla oss som inte har HIV om att det finns personer som dagligen lever med HIV och AIDS. Naturligtvis påverkas man mera när man vet att det finsn en person i ens närhet som har smittats. I år anordnar man den 17:e konserten, som i år är i Engelbrektskyrkan. Tiden är kl. 19.00 men man bör nog vara på plats redan vid 18.15-tiden för att få en sittplats. Gratis inträde.
måndag 30 november 2009
Vecka 22
Nu är vi i vecka 22. Lilla "pyret" väger nu runt 500 g, ögonlocken täcker ögonen, naglarna har vuxit ut och täcker fingertopparna (och på tårna :-) ) och lungorna håller på att utvecklas.
Vår tjejkompis har börjat att äta järntabletter (de smakar visst inte så gott). Hon tar en tablett strax innan läggdags. Illamåendet verkar på ett par dagar ha blivit lite bättre. Vi håller tummarna!
Det känns som att vi är uppe i en sk. "mellanperiod", det går framåt, magen syns mer och mer, vi har berättat för de flesta och vi är mer än halvvägs.
Senare i kväll skall vi ta oss förbi henne och hjälpa till med att flytta lite möbler. Det har blivit dags för golvkillen att göra sitt i veckan - helt nya golv i det nya köket och vardagsrummet. När detta är klar så återstår inte så mycket och hennes lägenhet börjar bli klar.
Vår tjejkompis har börjat att äta järntabletter (de smakar visst inte så gott). Hon tar en tablett strax innan läggdags. Illamåendet verkar på ett par dagar ha blivit lite bättre. Vi håller tummarna!
Det känns som att vi är uppe i en sk. "mellanperiod", det går framåt, magen syns mer och mer, vi har berättat för de flesta och vi är mer än halvvägs.
Senare i kväll skall vi ta oss förbi henne och hjälpa till med att flytta lite möbler. Det har blivit dags för golvkillen att göra sitt i veckan - helt nya golv i det nya köket och vardagsrummet. När detta är klar så återstår inte så mycket och hennes lägenhet börjar bli klar.
söndag 29 november 2009
En aktiv helg går mot sitt slut
I går kväll var vi bjudna på fest hemma hos en mycket god vän till oss för att fira att hans pojkvän nu äntligen flyttat hit från mellanöstern. Pojkvännen som ursprungligen är från Portugal har arbetat utomlands i flera år som lärare. Men nu är det kärleken som har fört honom till sin man här i Sthlm. Allt som allt blev vi runt ett 20-tal gaykillar på drinkar och tilltugg. Vid halv tolv åkte vi sedan vidare ut på stan, först till en fest på Kollingsborg (som jag tycker var sisådär) och sedan åkte några av oss vidare till Zipper. Det märktes tydligt att det återigen var lönehelg, på Zipper var det såååå mycket folk. Det blev iallefall en mycket trevlig kväll med många trevliga samtal med både gamla vänner och bekanta såväl som med nya bekanta. Jag pratade länge med en kille, endast ett par år äldre oss, som berättade att han har en 19-årig dotter. En riktigt stolt gaypappa, som berättade om hur det har varit för dem. Mycket intressant. Under kvällen pratade jag också en hel del med en man i vår ålder som just nu är på väg ur ett förhållande från sin flickvän, som alltså är på väg att komma ut som gay. När ham beskrev sin situation så slogs jag av att det är nog lite svårare att komma ut senare i livet än när man är riktigt ung. Han beskrev det så iallefall. Jag hoppas det går bra för honom och sa att om han någon gång behöver stöd så finns vi här.
Vi träffade även en kille, som jag känner sedan många år, som berättade att han blivit HIV smittad för ett tag sen men att han mår ok nu. Det har varit och är en tuff vardag för honom. Jag blev helt ställd. Vad säger man? Blev riktigt ledsen iallefall. Vi har aldrig riktigt umgåtts men pratat mycket genom året då vi stött på varadra via olika jobba och tillställningar. Har idag varit inne på Noaks Arks hemsida och kollat när årets konsert är på tisdag. Vill verkligen gå. Pratade med en tjejkompis om detta som också vill följa med.
Jag vet att det är långt i från alla männsikor som vill skaffa barn, straighta som homosexuella. Men tänk på de killar eller tjejer som oavsett läggning vill träffa någon, skaffa familj och ha barn, som blir smittade av HIV och känner att allt det andra nu ligger utom räckhåll. Det måste inte bli så, men tänk hur de skall känna. Å alla barn som föds HIV smittade vid födseln för att deras föräldrar är smittade. Vi måste alla göra mer här. Ge mera stöd, resurser och kärlek helt enkelt.
Idag, efter en slö start (då vi var hemma vid 3-tiden först i natt) så har vi fixat hemma och städat. Jag har i stort sett slagit in alla julklappar som vi skall ge till nära och kära, endast ett fåtal paket saknas nu. Maken har lagat mycket mat, för vid 17-tiden fick vi nämligen besök av sju av våra vänner och deras fyra barn, som vi bjudigt in till en riktig härlig höstmiddag. Klockan 17 var oväntat tidigt för att vara oss må jag säga, å andra sidan så gick alla runt 20.30-tiden. Bara för oss att börja vänja sig vid det "nya" livet snart. Ha ha ha. Det var tre av min makes vänner från universitetsåren med respektive partner och barn samt vår tjejkompis som var med. Det är lustigt men i kväll visade det sig nu att förutom oss tre så väntar nu totalt fyra av våra vänner med respektive barn, där vi alla skall få barn under april-maj 2010. Det är ju helt otroligt när vi tänker på det. Dessutom så berättade ett av paren ikväll att de nu väntar sitt andra barn beräknat att komma i augusti 2010. Vår tjejkompis stannade kvar en stund och vi fick pusta ut tillsammans en aningen och fick höra till makens högläsning ur vår lilla bok om graviditetsvecka 21 och 22. I morgon går vi in i vecka 22, lilla pyret utvecklas mer och mer, magen på vår tjejkompis blir allt större och större. Tänk, ja tänk.
Vi träffade även en kille, som jag känner sedan många år, som berättade att han blivit HIV smittad för ett tag sen men att han mår ok nu. Det har varit och är en tuff vardag för honom. Jag blev helt ställd. Vad säger man? Blev riktigt ledsen iallefall. Vi har aldrig riktigt umgåtts men pratat mycket genom året då vi stött på varadra via olika jobba och tillställningar. Har idag varit inne på Noaks Arks hemsida och kollat när årets konsert är på tisdag. Vill verkligen gå. Pratade med en tjejkompis om detta som också vill följa med.
Jag vet att det är långt i från alla männsikor som vill skaffa barn, straighta som homosexuella. Men tänk på de killar eller tjejer som oavsett läggning vill träffa någon, skaffa familj och ha barn, som blir smittade av HIV och känner att allt det andra nu ligger utom räckhåll. Det måste inte bli så, men tänk hur de skall känna. Å alla barn som föds HIV smittade vid födseln för att deras föräldrar är smittade. Vi måste alla göra mer här. Ge mera stöd, resurser och kärlek helt enkelt.
Idag, efter en slö start (då vi var hemma vid 3-tiden först i natt) så har vi fixat hemma och städat. Jag har i stort sett slagit in alla julklappar som vi skall ge till nära och kära, endast ett fåtal paket saknas nu. Maken har lagat mycket mat, för vid 17-tiden fick vi nämligen besök av sju av våra vänner och deras fyra barn, som vi bjudigt in till en riktig härlig höstmiddag. Klockan 17 var oväntat tidigt för att vara oss må jag säga, å andra sidan så gick alla runt 20.30-tiden. Bara för oss att börja vänja sig vid det "nya" livet snart. Ha ha ha. Det var tre av min makes vänner från universitetsåren med respektive partner och barn samt vår tjejkompis som var med. Det är lustigt men i kväll visade det sig nu att förutom oss tre så väntar nu totalt fyra av våra vänner med respektive barn, där vi alla skall få barn under april-maj 2010. Det är ju helt otroligt när vi tänker på det. Dessutom så berättade ett av paren ikväll att de nu väntar sitt andra barn beräknat att komma i augusti 2010. Vår tjejkompis stannade kvar en stund och vi fick pusta ut tillsammans en aningen och fick höra till makens högläsning ur vår lilla bok om graviditetsvecka 21 och 22. I morgon går vi in i vecka 22, lilla pyret utvecklas mer och mer, magen på vår tjejkompis blir allt större och större. Tänk, ja tänk.
lördag 28 november 2009
Att vara singel och förälder
Startade dagen med frukost hos mormor, på vägen dit släppte jag av maken hos hans mamma då hon ville ha hjälp med ett par saker. Jag julpyntade hemma hos mormor, tog med henne ut på en långpromenad där vi pratade om livets goda och handlade på vägen tillbaka. Jag hämtade därefter upp honom på väg hem och efter lite shopping så satte jag mig ner i soffan ett tag. Efter att ha googlat runt lite på ett par amerikanska bloggar hittade jag med denna korta berättelse från en stolt pappa som jag gärna vill dela med mig av.
Här är hans berättelse som jag översatt till svenska:
"Det finns bara två saker jag alltid velat uppnå i livet, det ena är att gifta mig och det andra är att få bli pappa. Tänk dig nu att se män springa för livet, när jag berättat detta för dem. Att förkorta en mycket lång historia, så bestämde jag mig att försöka bli pappa först då chansen att försöka hitta en make visat sig mycket svårare. Jag började tro att jag skulle ha en bättre chans till att bli pappa. Så efter en period av intervjuer och navigering genom komplicerade rättsliga och emotionella processer som jag fick ett samtal dagen före Thanksgiving 2004, som berättade att det fanns en liten pojke som var två år gammal.
Så här börjar sagan: I ett inledande besök hos min son, fick jag träffa ett barn som var ljust, som log, skrek och stampade med fötterna. Det var inte det att han inte kunde tala, han ville inte prata. Han hade sitt eget språk, skapat i hans sinne för att få sina behov tillgodosedda på grund av dem inte var uppfyllda förut. Jag fick höra att han bara kunde säga 7 ord, allt på spanska. Jag gick till ett hörn i rummet under detta första besök och satt där med en bok och en uppstoppad björn och väntade. Långsamt, närmade han mig, petade på mig och sprang iväg fnissande. Så småningom satt han i mitt knä och tittade på mig en stund, med under mötet var också hans socialarbetare och hans fostermamma. Efter en stund lade han sin hand på mitt ansikte och sa "pappa". Detta var inte ett av de ord som han kände till och det var heller inte på spanska...
... det var så det började.
Adoptionen fastslogs i juli 2005, efter min pappaledighet, då jag lärt honom att tala och vi hanterat potträningen (jag skulle gladeligen avstå att aldrig behöva pottträna igen) där han skulle sitta på toaletten och sjunga och utöva sin ord när han trodde att jag inte fanns inom räckhåll. Jag satt utanför badrummet och grät när jag lyssnade till hans ord, hans fantasi och se denna utvecklas. Nu är han över tre år och talar hela tiden, ställer frågor om allt och vaknar varje morgon med ett "Jag älskar dig pappa" och lägger sig varje kväll med vad vi kallar en "evig" kram, eftersom han vet att jag kommer att vara hans pappa för alltid. Varje kväll väljer min son ut en bok att läsa, nyligen frågade han en bok om en mamma i den. Du är aldrig riktigt beredd att på att svara på vissa frågor och trots mitt allra bästa med att vara så förberedd så är det omöjligt att vara det i alla frågor.
Vi hittade en bok om en mamma och satte oss i hans säng för att läsa denna. Väl i sängen, frågade han mig om han skulle få en mamma (jag fick en klump i halsen och försökte hålla tillbaka tårarna). Jag började berätta att det finns familjer som har mammor, pappor i alla olika kombinationer, men det viktigast av allt är att en familj handlar om människor som älskar dig. Min son började räkna upp alla de människor som finns och betyder något i både hans och mitt liv .... Listan är ganska lång, men jag lät honom gå vidare. Han slutade med att säga "alla människor", "ja, alla människor sade jag,"älskar mig" sade han,"Min familj "sade han. Jag höll min son mot mitt bröst och han gav mig en "evig" kram, jag grät när jag hörde honom säga "jag älskar dig pappa".
Jag är säker på att detta inte är den sista gången som jag kommer att bli tillfrågad denna fråga, men aldrig hade jag trott jag skulle bli tillfrågad detta när han var tre år. Då jag känner min son vet jag att om han inte hade blivit nöjd med mitt svar så hade ha frågat mig vidare om ett bättre svar. Men i hans värld är hans familj alla de människor som älskar honom. Det finns mycket att lära från barn, dagligen lär jag mig och för det är jag tacksam."
Här är hans berättelse som jag översatt till svenska:
"Det finns bara två saker jag alltid velat uppnå i livet, det ena är att gifta mig och det andra är att få bli pappa. Tänk dig nu att se män springa för livet, när jag berättat detta för dem. Att förkorta en mycket lång historia, så bestämde jag mig att försöka bli pappa först då chansen att försöka hitta en make visat sig mycket svårare. Jag började tro att jag skulle ha en bättre chans till att bli pappa. Så efter en period av intervjuer och navigering genom komplicerade rättsliga och emotionella processer som jag fick ett samtal dagen före Thanksgiving 2004, som berättade att det fanns en liten pojke som var två år gammal.
Så här börjar sagan: I ett inledande besök hos min son, fick jag träffa ett barn som var ljust, som log, skrek och stampade med fötterna. Det var inte det att han inte kunde tala, han ville inte prata. Han hade sitt eget språk, skapat i hans sinne för att få sina behov tillgodosedda på grund av dem inte var uppfyllda förut. Jag fick höra att han bara kunde säga 7 ord, allt på spanska. Jag gick till ett hörn i rummet under detta första besök och satt där med en bok och en uppstoppad björn och väntade. Långsamt, närmade han mig, petade på mig och sprang iväg fnissande. Så småningom satt han i mitt knä och tittade på mig en stund, med under mötet var också hans socialarbetare och hans fostermamma. Efter en stund lade han sin hand på mitt ansikte och sa "pappa". Detta var inte ett av de ord som han kände till och det var heller inte på spanska...
... det var så det började.
Adoptionen fastslogs i juli 2005, efter min pappaledighet, då jag lärt honom att tala och vi hanterat potträningen (jag skulle gladeligen avstå att aldrig behöva pottträna igen) där han skulle sitta på toaletten och sjunga och utöva sin ord när han trodde att jag inte fanns inom räckhåll. Jag satt utanför badrummet och grät när jag lyssnade till hans ord, hans fantasi och se denna utvecklas. Nu är han över tre år och talar hela tiden, ställer frågor om allt och vaknar varje morgon med ett "Jag älskar dig pappa" och lägger sig varje kväll med vad vi kallar en "evig" kram, eftersom han vet att jag kommer att vara hans pappa för alltid. Varje kväll väljer min son ut en bok att läsa, nyligen frågade han en bok om en mamma i den. Du är aldrig riktigt beredd att på att svara på vissa frågor och trots mitt allra bästa med att vara så förberedd så är det omöjligt att vara det i alla frågor.
Vi hittade en bok om en mamma och satte oss i hans säng för att läsa denna. Väl i sängen, frågade han mig om han skulle få en mamma (jag fick en klump i halsen och försökte hålla tillbaka tårarna). Jag började berätta att det finns familjer som har mammor, pappor i alla olika kombinationer, men det viktigast av allt är att en familj handlar om människor som älskar dig. Min son började räkna upp alla de människor som finns och betyder något i både hans och mitt liv .... Listan är ganska lång, men jag lät honom gå vidare. Han slutade med att säga "alla människor", "ja, alla människor sade jag,"älskar mig" sade han,"Min familj "sade han. Jag höll min son mot mitt bröst och han gav mig en "evig" kram, jag grät när jag hörde honom säga "jag älskar dig pappa".
Jag är säker på att detta inte är den sista gången som jag kommer att bli tillfrågad denna fråga, men aldrig hade jag trott jag skulle bli tillfrågad detta när han var tre år. Då jag känner min son vet jag att om han inte hade blivit nöjd med mitt svar så hade ha frågat mig vidare om ett bättre svar. Men i hans värld är hans familj alla de människor som älskar honom. Det finns mycket att lära från barn, dagligen lär jag mig och för det är jag tacksam."
Länk: http://www.proudparenting.com/
Klart är ju att ingen förälder någonsin kommer att kunna vara förberedd på alla de frågor som kommer när barn växer upp. Men att när de väl kommer att svara så bra och ärligt som möjligt. Barn är smarta. De känner och anar bra mycket mera än vad vissa vuxna kanske tror.
Påminn mig om typ fem år om ovan, så hoppas jag att jag skall kunna svara att jag alltid försökt göra mitt bästa, för vårt barns bästa.
Klart är ju att ingen förälder någonsin kommer att kunna vara förberedd på alla de frågor som kommer när barn växer upp. Men att när de väl kommer att svara så bra och ärligt som möjligt. Barn är smarta. De känner och anar bra mycket mera än vad vissa vuxna kanske tror.
Påminn mig om typ fem år om ovan, så hoppas jag att jag skall kunna svara att jag alltid försökt göra mitt bästa, för vårt barns bästa.
fredag 27 november 2009
Nu är vi officiellt gifta
Jag glömde ju att skriva att jag och maken nu är officiellt är gifta oxå. Maj 2007 så ingick vi registrerat partnerskap under en stor cermoni tillsammans med släkt och goda vänner. När nu lagen ändrades i år den 1 maj så skickade vi raskt in våra papper och bad att få vårt partnerskap omvandlat till "gifta" istället. Förra fredagen så damp det ner ett kuvert från skatteverket som bekräftade att ändringen gått igenom och att vi nu är officiellt gifta. Vi slet fram en flaska champagne och skålade. Oss emellan så har vi ju redan varit gifta sedan maj 2007.
Att det sedan tog mer än 6 månader för skatteverket att registrera vår lilla ändring tycker vi ju är anmärkningsvärt. Hur svårt kan det vara att hantera denna formalitet undrar vi?
Att det sedan tog mer än 6 månader för skatteverket att registrera vår lilla ändring tycker vi ju är anmärkningsvärt. Hur svårt kan det vara att hantera denna formalitet undrar vi?
Present + pappakontakt
Tidigare så skrev jag om att vår tjejkompis träffat en kvinna som oxå valt att skaffa barn med ett annat gaypar. De fick en liten flicka för ett tag sedan, som kikade ut två veckor före utsatt tid. Hon skrev till vår tjejkompis att det var urbra att föda på Danderyd, vilket känns tryggt att veta :-) för oss.
Vi skickade henne en liten present till flickan i början på veckan med hälsning från oss alla tre. På facebook fick vi någon dag senare en härlig hälsning tillbaka.
Jag och maken har nu oxå fått kontaktuppgifterna till pappan som vi skall kontakta och försöka träffa inom kort.
Vi skickade henne en liten present till flickan i början på veckan med hälsning från oss alla tre. På facebook fick vi någon dag senare en härlig hälsning tillbaka.
Jag och maken har nu oxå fått kontaktuppgifterna till pappan som vi skall kontakta och försöka träffa inom kort.
En månad senare - nu är vi halvvägs!
I´m back. Vilken månad, puh! Så otroligt mycket jobb har gjort mig till en mycket trött kille just nu. Har arbetat med lite olika projekt och håller dessutom just nu på att avsluta ett företag som jag är delägare i med blandade känslor. Tiden vill riktigt inte räcka till. Har dessutom varit dålig på att säga: Stopp! när det har blivit för mycket. Mitt mål nu är att börja frigöra tid och sålla bort de moment som ej känns positiva eller nödvändiga. Om mindre än en månad är det ju jul dessutom. Innan dess så skall jag ock maken åka till Barcelona på en skön weekend resa runt lucia. Skall bli så skönt!
Vår tjejkompis mage växer och det syns väl nu. Hon blir fortfarande illamånende då och då :-(. Vi är i vecka 21 nu, om några dagar går vi in i vecka 22. För två veckor sedan så var vi på nytt ultraljud och fick med oss filmer på vårt lilla "pyre". Det var en otrolig känsla. Pyret väger nu över 400 gram och är över 20 cm långt från hjässan till rumpan, lägger man till längden för benen så blir det ännu mera. Oj oj :-)
I förrgår var vi åter hos vår fantastiska barnmorsa på Mama Mia och då fick vi bland annat lyssna i högtalare till "pyrets" lilla hjärta och ljud från navelsträngen. Barnmorskan tror att vår tjejkompis nu behöver mera tillskott av järn, så efter vårt besök tog vi en tur förbi närmaste apotek och köpte detta.
I början på nästa år, efter helgerna så kommer vi att gå börja gå på regnbågsverksamhetens kurser. Looking forward big time. Skall bli kul att få träffa andra samkönade par och ensamstående kvinnor som oxå skall bli föräldrar i vår.
Vår tjejkompis mage växer och det syns väl nu. Hon blir fortfarande illamånende då och då :-(. Vi är i vecka 21 nu, om några dagar går vi in i vecka 22. För två veckor sedan så var vi på nytt ultraljud och fick med oss filmer på vårt lilla "pyre". Det var en otrolig känsla. Pyret väger nu över 400 gram och är över 20 cm långt från hjässan till rumpan, lägger man till längden för benen så blir det ännu mera. Oj oj :-)
I förrgår var vi åter hos vår fantastiska barnmorsa på Mama Mia och då fick vi bland annat lyssna i högtalare till "pyrets" lilla hjärta och ljud från navelsträngen. Barnmorskan tror att vår tjejkompis nu behöver mera tillskott av järn, så efter vårt besök tog vi en tur förbi närmaste apotek och köpte detta.
I början på nästa år, efter helgerna så kommer vi att gå börja gå på regnbågsverksamhetens kurser. Looking forward big time. Skall bli kul att få träffa andra samkönade par och ensamstående kvinnor som oxå skall bli föräldrar i vår.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
